Borgå

Borgå, fi. Porvoo, stad i Nyland vid Borgå ås utlopp i Finska viken, Södra Finlands region. Areal 655 km2, invånare 48 833 varav 30,9 % svenskspråkiga (2011).

Det centrala Borgå har en av landets bäst bevarade ålderdomliga stadsbilder med smala slingrande gator och karakteristisk bebyggelse från 1700-talet och tidigt 1800-tal. Gamla stan har genom ett målmedvetet och långsiktigt arbete restaurerats till en stadsdel i ursprungligt, levande skick. Staden har även gjort stora satsningar på information om byggnadsvård och traditionella byggnadsmetoder.

Detta äldre Borgå är byggt på kuperad mark n. om de nyare stadsdelarna, som uppfylls av rektangulära kvarter enligt C.L. Engels stadsplan från 1834. Träempirebebyggelsen från 1800-talet utplånades där till vissa delar under 1960-talet genom nybyggnadsverksamhet. Höghusbebyggda förorter har under 1900-talets sista decennier uppkommit i Näse och Gammelbacka vid v. utfarten och i Vårberga i s.o.

Rikedomen på arkitekturformer, gynnad av lärd bildning och ekonomiskt välstånd sedan sekler, torde ha få motsvarigheter i Finland. Bland enskilda byggnadsverk märks den av en ståtlig tegelgavel prydda domkyrkan, troligen grundlagd i början av 1400-talet av gråsten och utvidgad senast på 1450-talet, gamla rådhuset (1764, rymmer sedan 1897 Borgå museum), domkapitlet (1759), biskopsgården (Jung & Jung, 1927) och J.L. Runebergs hem, där skalden var bosatt 1852-77; det inlöstes 1880 av staten och inrättades till museum. Vidare märks det svenska Diktarhemmet (G. Flensborg, 1765), som ägs av Svenska litteratursällskapet. Nya rådhuset vid salutorget uppfördes 1893 och iståndsattes för stadens bruk 1996-97. Bland modernare byggnader kan nämnas det nya huvudbiblioteket (1999), ritat av arkitekterna Tuomo Siitonen och Irma Verhe. På v. stranden av Borgå å uppförs en ny, modern stadsdel i trä, med tätt stående låga byggnader, planerade av Pekka Helin. Området är avsett att föra vidare traditionerna från både den medeltida staden och empirestadsdelen.

Djupa havsvikar och fjärdar som skjuter långt in i fastlandet är typiska för landskapsbilden i Borgås kusttrakter. I v. utbreder sig Svartbäcksfjärden, som mot ö. gränsar till Emsalö. Andra större öar i den vidsträckta skärgården är bl.a. Pellinge, Pörtö och Vessö. Långt ute i havet ligger fyrarna på Kalbådagrund och Söderskär. Fastlandet är genomskuret av ett antal dalgångar som löper från n. till s.; i en av dem flyter Borgå å, vid vars nedre lopp industrierna och hamnarna (bl.a. i Tolkis) framkallade tät bebyggelse redan under 1800-talet. I v. utfaller Svartsån i Svartbäcksfjärden, i ö. Illby å i Lillpernåviken.

Innan storindustrin gjorde sitt intåg i Borgå på 1960-talet var landsbygden som då hörde till den f.d. landskommunen präglad av jordbruksnäringen. Bland egendomar märks Drägsby, Haiko, Kiala, Saksanniemi, Sannäs, Stensböle och Virvik.

Den industrigren i Borgå som har de äldsta anorna är den grafiska industrin; inom denna arbetar i dag Bookwell Oy Ab:s tryckeri, som hör till Sanoma-koncernen (gr. 1860 av Gustaf Leopold Söderström) och flera mindre tryckerier. Ett annat gammalt industriföretag är choklad- och karamellfabriken Brunberg Oy. Näringslivet i staden domineras numera av oljeraffinaderiet och de petrokemiska anläggningarna med ca 2 000 anställda i Sköldvik, som även är landets största importhamn (flytande bränslen). Av övriga industriföretag kan nämnas eltillbehörstillverkaren Ensto Oy (750 anst. 2001), som grundades i Borgå 1958 och utvecklades till ett multinationellt företag på 1980- o. -90-talen. Borgås båtbyggartraditioner upprätthålls bl.a. på Kråkö. I skärgården hade kustsjöfarten (skeppning främst av sand till huvudstaden) länge en relativt stor lokal betydelse.

Borgå har gamla anor även som skolstad. Efter freden i Nystad 1721 inrättades där ett gymnasium, som 1872 ombildades till statligt gossläroverk (lyceum) och som sedan återuppstod vid övergången till grundskola drygt hundra år senare (Borgå gymnasium). I staden arbetar även bl.a. en svenskspråkig folkhögskola, landets äldsta, gr. 1889. Bland museer märks utom stadsmuseet (historiskt) och Runebergs hem ett naturalhistoriskt museum, Edelfelt-Vallgrenmuseet och Walter Runebergs skulptursamling. Borgå gymnasiebibliotek, gr. 1728, Finlands äldsta offentliga bibliotek, övertogs av staden i samband med grundskolans införande 1977 och inrättades därefter till museum. Här utkommer två dagstidningar, svenskspråkiga Borgåbladet och finskspråkiga Uusimaa (gr. 1894, 7-dagars, upplaga 12 700 2000; oavh. sedan 1938, tidigare fennomansk och konservativ).

Historia. Borgås anor går tillbaka till tidig medeltid, då orten var en betydande handelsplats vid mynningen av den å som jämte fästet på Borgbacken gett orten dess namn. Socknen Borgå är nämnd 1327. Den omfattade i äldre tider även Askola, Borgnäs och Pukkila och härstammar förmodligen från 1200-talet. I mitten av 1300-t. gavs den i förläning åt Padis kloster i Estland och tillhörde detta till början av följande sekel.

Som grundläggningsår för staden angavs länge 1346, men senare forskningar har visat att detta bygger på en feltolkning av en källa från 1600-talet; där avses 1546, det år då Borgå av Gustav Vasa fick sina första bevarade privilegier. Som stad torde Borgå ha anlagts i början av 1380-talet av Bo Jonsson (Grip), vilken då som en pant innehade de finska länen. Målet var att skapa en motpol till Reval, som hade blivit en ledande hansastad i den ö. delen av Östersjöområdet efter det år 1361 underkuvade Visby. Bo Jonsson torde ha köpt socknens kyrkby med nio gårdar och gett marken till de första borgarna, vilka därefter ägde sin tomtmark, något som efter stadens brand 1760 omöjliggjorde en önskad reglering av den medeltida stadsplanen.

Mot slutet av medeltiden fanns det i staden talrika tyska köpmän, som idkade handel med länderna s. om Finska viken. På 1500-talet förstördes den i grund en gång av danskarna och tre gånger av ryssarna, och även under såväl stora som lilla ofreden på 1700-talet var ödeläggelsen stor. Den stora branden 1760 förstörde 203 av stadens 293 hus. Efter freden i Nystad 1721 upphöjdes Borgå till biskopssäte i stället för Viborg som avträtts till Ryssland, och 1809 hölls i staden Borgå lantdag, som var betydelsefull för landets statsrättsliga ställning. Borgå fick fullständiga stapelrättigheter 1830, vilket inledde en period med livlig handel som varade fram till segelfartygserans slut. Järnvägsförbindelse upprättades 1874 genom en bana till Kervo vid S. Finlands stambana (Borgåbanan, 33 km, regelbunden persontrafik upphörde 1981). Händelserna kring den s.k. Pellingekåren (frikårer) under kriget 1918 utspelade sig i Borgå.

Staden är sedan 1923 säte för Finlands svenska biskopsstift (Borgå stift). Den erhöll avsevärda bombskador under vinterkriget, fastän inga anläggningar av större militärt värde fanns där. Folkökningen under efterkrigstiden medförde förändringar i språkförhållandena: från svensk- till finskspråkig majoritet (efter 1970 års folkräkning). Dess karaktär av rofylld småstad rubbades av de stora industrietableringarna i Sköldvik på 1960-talet. I synnerhet sedan motorvägen Borgå-Helsingfors (50 km) togs i bruk 1980 har orten delvis fått prägel av sovstad till huvudstadsregionen. Vid ingången av 1997 sammanslogs den dåvarande Borgå stad och den omgivande Borgå landskommun, varvid en ny kommun med ca 45 000 inv. uppstod. (T. Hartman, Borgå stads historia, 3 bd 1906-08; A. Allardt, Borgå sockens historia, 3 bd, 1925-30; G. Selén, Borgå socken genom tiderna, 2 bd, 1996-97; T. Edgren/C.J. Gardberg/A. Mäkelä-Alitalo/I. Mäntylä, Borgå stads historia, 3 bd, 1994-2000; L. Sparre, Det gamla Borgå, 1898; P. Nordmann, Borgå barn och borgare, 1906, omarb. o. utv. uppl. 1917, nytr. 1976; E. Hornborg, Historik över sjö- och stapelstaden Borgås utrikes sjöfart, 1925; E. v. Born, Det levande Borgå, 1946; G. Mårtensson, Gamla gårdar i Borgå, 1946; B. lyceum 1873-1950, 1951; H. Othman, Porvoo, 1955; Det gamla Borgå, 1965; L. Heiman, Porvoon vaiheita, 1971, Ainutlaatuinen Vanha Porvoo, 1976, Porvoolaisia, 1978, Porvoo, sä vanha Porvoo, 1979; O. Panelius, Gårdar och gårdsägare i Borgå på 1600- och 1700-talen, 1983; Kivikaudesta keskiaikaan. Porvoon seudun esihistoriaa - Från stenålder till medeltid. Förhistoria i Borgåtrakten, red. M. Tamminen, 1985; C.J. Gardberg, Gamla staden i Borgå, 2000)

PORVOO.jpg

Borgå blev en "storstad" när landskommunen inkorporerades vid ingången av 1997. Karta: Geografiska institutionen vid Helsingfors universitet. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.

Borgaa

Gamla rådhuset vid sitt torg är ett av landmärkena i Gamla stan. Det stod färdigt 1764 och inrymmer i dag stadens historiska museum. Foto: Sakari Niemi.

Borg2.jpg

Slingrande gränder mellan låga trähus präglar gatubilden i Gamla stan. Foto: Sakari Niemi.

InfartBorga.jpg

Infarten till Borgå från väster med moderna höghus 1978. Foto: Schildts bildarkiv, K. Wikström.

PORVOO2.jpg

Bildkälla: Finl. kommunförbund.


-- DataConverter converted: 04.05.2009 - 11:15:36
Filer bifogade till sidan
I Bifogad fil Åtgärd Storlek Datum Vem Kommentar
zipzip 1.zip uppdatera 418.0 K 2009-06-11 - 14:09 SigbrittBackman  
jpgjpg Borg2.jpg uppdatera 192.9 K 2009-06-02 - 17:09 SigbrittBackman Borgå_gatubild_gamla_stan
jpgjpg Borgaa.jpg uppdatera 0.1 K 2009-05-04 - 11:15 DataConverter Borgå_rådhuset
jpgjpg InfartBorga.jpg uppdatera 5423.8 K 2009-10-05 - 17:25 SigbrittBackman Borgå_Infart 1978
jpgjpg PORVOO.jpg uppdatera 41.9 K 2009-06-02 - 17:02 SigbrittBackman karta
jpgjpg PORVOO2.jpg uppdatera 30.3 K 2009-06-11 - 18:40 SigbrittBackman  
jpgjpg haikko_2010.jpg uppdatera 491.2 K 2010-09-15 - 09:20 SigbrittBackman Haiko gård
 

© Svenska folkskolans vänner