Nyland

Nyland, fi. Uusimaa, Finlands sydligaste historiska landskap, är ett område som sedan ingången av 2011 omfattar det nutida landskapet Nyland. N. kan även uppfattas bestå av tre regioner med viss egen identitet: Östra Nyland, Mellannyland och Västnyland.

Det historiska landskapets ö. gräns gick ursprungligen längs Kymmene älvs östliga arm, men idag föjer den i stort sett dess västliga lopp mot n.; där löper gränsen huvudsakligen utmed Salpausselkä och dess fortsättning Lojoåsen. För den örika nyländska skärgården från Bromarv i v. till Pernå i ö. utgör Finska viken gräns.

Landskapet är småkuperat med jämn sluttning från n. ner mot kusten; i v. och n.v. är bergssidorna brantare, men bara ett fåtal berg höjer sig omkring 150-160 m ö.h. Berggrunden består till största delen av granit med inslag av gnejs och leptit. I ö. förekommer rapakivisten, i v. större kalkbergsområden. Järn- och kopparmalm uppträder i v. och n.v. I närheten av Hfrs ligger några för länge sedan nedlagda silvergruvor.

Områdena kring och mellan Salpausselkäåsarna utgörs av vidsträckta sandmoar. Kring de talrika, korta vattendragen utbreder sig bördiga, välodlade lerjordar. Sjöarna är många, men för det mesta små, med undantag av Lojo sjö och Hiidenvesi, som bildar ett sjösystem för sig i n.v., med utlopp till Pojoviken genom Svartån. Barrskogen dominerar i n., mångenstädes insprängd med björk. I landskapets v. delar trivs ek, lind, lönn och hassel, ask och alm, längs stränderna al. Undervegetationen är i allmänhet tät; kärlväxternas olika arter överstiger 800. Klimatet är jämförelsevis milt.

N., som fick sitt namn på grund av att den bestående koloniseringen skedde rätt sent, är delvis nytt också i fysisk bemärkelse. Längs den långa, sönderskurna kusten höjer sig landet oavbrutet ur havet. Från arkeologisk synpunkt har denna del av Finland uråldriga anor: landets äldsta stenålderskulturer har fått sina namn efter nyländska fyndorter, Askola invid Borgå å och Suomusjärvi i landskapets n.v. del. Denna bosättning dateras till omkring 7500-7000 f. Kr. Den kamkeramiska kulturen, som inträngde omkring 3000 f. Kr., och båtyxkulturen, som uppträdde ca tusen år senare, är belagda med talrika fynd i hela landskapet. Troligt är att båtyxfolket, som söderifrån medförde jordbruk och boskapsskötsel, förlade sin tätaste bosättning till landskapets s. delar. Under bronsåldern var hela N. befolkat; i ö. anses denna period ha avslutats ca 500 f. Kr., i v. först ca 200 f. Kr. Fyndfattigdomen under den s.k. äldre järnåldern har fått många forskare att tro att landet då låg tämligen öde. Under den senare järnåldern skedde en inflyttning från Estland, varom s.k. tarandgravar i Tenala och Karis bär vittne.

Sin nuvarande befolkning har N. fått genom inflyttning från Åboland och Tavastland samt sjövägen direkt från Sverige. Den egentliga koloniseringen av landskapet skedde under 1200- o. 1300-t. Härigenom kom N. att få den svensktalande befolkning som i dag är bosatt där. Tidigare hade den glest befolkade kusttrakten nyttjats som tavastländska fångst- och fiskeplatser. Urgamla handelsplatser låg vid mynningen av Pickala, Esbo, Vanda, Sibbo och Borgå åar samt vid Lovisaviken; dessa platser gjorde tjänst som in- och utskeppningsorter långt in i medeltiden.

Den nyländska kusten, Bålagårdssida, beskrivs detaljerat i det danska itinerariet från början av 1300-t. Den medeltida sjöfarten västerifrån till Estland och Ryssland gick längs den nyländska kusten fram till Porkala udd, varifrån flertalet skepp styrde över till Reval. Redan under 1300-t. stakades en ny farled ut, som följde hela kuststräckan österut fram till Viborg. När Stora strandvägen, landets äldsta landsväg, sedermera kallad Kungsvägen, under medeltiden drogs genom N., var detta av stor betydelse för landskapet. Landsvägen gick från Tenala kyrka till Pojo, därifrån till Karis, Ingå, Kyrkslätt, Esbo, Helsinge, Sibbo, Borgå och Pernå. Stora strandvägen var den enda landförbindelsen mellan Åbo och Viborg fram till början av 1400-t., då en ny landsväg byggdes längs Salpausselkä, men också den gick genom N.

I urkunderna nämns namnet N. första gången 1326 och betecknade då ett landskap, skilt från de övriga och lydande under Åbo hus. Fram till 1550 var landskapet uppdelat i två län, Raseborgs, som lydde under Åbo, och Borgå län, som räknades till Viborgs hövdingadöme. Raseborgs slott med sin köpstad Tuna och Borgå stad utgjorde de båda länens administrativa centra, och till dessa trakter koncentrerades också handeln och de övriga borgerliga näringarna, samfärdseln och kulturlivet. De äldsta kyrksocknarna är Pojo, Karis och Tenala i v. samt Borgå och Pernå i ö., de nämns redan under förra delen av 1300-t.

En säregen period i N:s historia inleddes 1351, då konung Magnus Eriksson gav patronatsrätten över hela Borgå med Sibbo och Pernå kapell åt Padis kloster i Estland. Redan halvtannat decennium tidigare, 1335, hade Finlands högste styresman, riddaren Karl Näskonungsson och fogden Gereke Skytte sålt alla sina gods i Kyrkslätt, Ingå och Pojo till klostret, som därigen i drygt sjuttio år fick ett betydande inflytande på förhållandena i bygden. De rätt många ortnamn med förleden Munk- som förekommer i landskapet härstammar från klostertiden. Magnus Erikssons förläning återinlöstes först 1428 av biskop Magnus Tavast.

Inte heller det världsliga förläningsväsendet blev utan betydelse för N:s öden. Den största förläningen var Raseborgs grevskap, som innehades av ätten Leijonhufwud 1569-1681. Förläningen medförde ett ekonomiskt och kulturellt uppsving för Västnyland, som också har kallats Finlands bergslag på grund av de talrika järnbruk som uppstod där under 1600-t. (järn- och stålindustri). Redan på Gustav Vasas tid hade kronan brutit järnmalm i Ojamo gruva och förädlat produkten vid sitt bruk i Svartå. Senare grundades i rask följd Antskog, Billnäs, Fiskars, Fagervik och Skogby samt på 1800-t. Åminnefors och Trollshovda bruk - alla i landskapets v. delar. Österut låg Högfors, Mariefors, Vanda, Forsby och Strömfors bruk.

Järnhanteringen i N. byggde på en alltför optimistisk tro på malmfyndigheternas rikedom; den nödgades för övrigt under större delen av sin tillvaro trygga sig till importerad malm från Harg och Utö gruvor i Sverige. Icke desto mindre uppmuntrades den nyländska bruksrörelsen på högsta ort, vilket närmast skedde av omsorg om skogarna i Sverige. Många av de gamla järnbruken är sedan länge nedlagda - av dem utgör några, främst Fiskars, betydande turistattraktioner - medan andra har förvandlats till fabriker för metall- och verkstadsindustri eller skogsindustri. Bruksegendomarna och de med tiden allt talrikare herresätena och officersboställena blev också de karakteristiska för landskapet N., vars jordbrukande befolkning tack vare herrgårdarnas exempel och direkta anvisningar lärde sig att odla nya växtslag och bedriva sin näring mer rationellt.

Landskapets historia präglas dock inte enbart av fred och framåtskridande. Vikingar och ester har brandskattat kusterna, svenska rikets fejder med novgoroder och moskoviter har flera gånger blottställt N. för överraskande och förödande strandhugg. Under stora nordiska kriget utkämpades bataljer vid landskapets östgräns, vid Borgå och vid Karis Landsbro. Sedan följde den stora ofredens tretton år, som ruinerade snart sagt all bebyggelse, tvang befolkningen på flykt och lade städer och byar öde. 1721, då fredliga förhållanden åter inträdde, hade landskapets befolkning minskat med närmare hälften. Hattarnas krig 1741-43 med åtföljande ockupation medförde inte så stor olycka för N., som tvärtom åtnjöt ett visst uppsving som en följd av kriget. Sveaborg och Ulrikasborg började anläggas vid Hfrs, och till skydd för länsgränsen i ö., som nu också utgjorde riksgräns, började Svartholm och motsvarande landfästningar byggas på Degerby rusthålls mark. Under Gustav III:s ryska krig 1788-90 utkämpades ett sjöslag vid Älgsjöskatan i Ingå.

Hfrs, som sedan sin grundläggning 1550 fört en tynande tillvaro, stapelstadsrättigheterna till trots, fick genom fästningsbyggena nya inkomstkällor och med tiden också ökad glans som granne till det officersrika Sveaborg. Fästet föll 1808, och rikshälfterna skildes åt. När Hfrs som en följd härav upphöjdes till storfurstendömet Finlands huvudstad och när ytterligare universitetet flyttades dit efter Åbo brand, ökade inte bara stadens, utan hela landskapets betydelse i högsta grad. Lärdom, konst, hantverk, handel, sjöfart och industri fick hemvist i N. Städerna växte, byarna blev större och bättre bebyggda.

1800-t. var en period av välstånd och framåtskridande, där under Krimkriget bataljen vid Pojoviken (Vitsand) och bombardemanget av Sveaborg var de enda krigiska händelserna.

Sedan Finland blivit självständigt och landets huvudstad nästan lavinartat vuxit till en storstad, har detta påverkat landskapet, både i god och dålig riktning. Under kriget vintern 1918 var hela N. behärskat av de röda; strider utkämpades i Kyrkslätt och i Borgå skärgård (frikårer). På våren landsteg tyska trupper i Hangö och Lovisa (Östersjödivisionen). Andra världskrigets bombardemang träffade svårt i synnerhet Hfrs och Borgå. Genom Moskvafreden 1940 utarrenderades Hangö udd på 30 år till Sovjetunionen (Hangö arrendeområde). Den sovjetiska marinbasen på udden utsattes för belägring i fortsättningskrigets inledningsskede och uppgavs slutligen i början av december 1941 (Hangöfronten). En ny temporär territoriell förlust var överlåtelsen 1944 till Sovjetunionen av ett område på ca 1 000 km2 två mil v. om Hfrs. Den ekonomiska utvecklingen i denna del av landskapet fördröjdes genom den s.k. Porkalaparentesen, som varade till 1956, då Sovjetunionen återlämnade området (Porkala).

N. industrialiserades starkt under decennierna efter andra världskriget, samtidigt som inflyttningen från landets övriga regioner var omfattande. Industrier anlades inte enbart i städerna och deras närmaste omgivning, utan spreds ut över hela landskapet. Den s.k. tillverkningsindustrins tillbakagång under det sena 1900-t. medförde stagnation på vissa håll i N. (Finlandia 1, red. K. Rikkinen m.fl., 1983; R. Solantie, Mikä on Uusimaa?: Uudenmaan asutushistoria, 1992; Nyländska ankarfästen, red. T. Sandström, 1995) (Ingegerd Lundén Cronström/Henrik Ekberg/red.)

Filer bifogade till sidan
I Bifogad fil Åtgärd Storlek Datum Vem Kommentar
jpgjpg Nylandsvapen.jpg uppdatera 7.0 K 2009-11-10 - 14:30 SigbrittBackman Nylands vapen
 

© Svenska folkskolans vänner